Förändringar är skrämmande. Men det är inte “end of the world”.
Vi har hamnat i en situation där goda råd är dyra och jag måste göra jobbiga val. Mina ungdomar är besvikna.
Pga ekonomin och mitt mående så krävs det ganska drastiska åtgärder. Jag har ensam försörjt nu 2 barn som idag är 19 år och 15 år gamla. Att arbeta inom kommunen ger inte överflöd av pengar och jag har kört nu huvudet i sanden och måste se verkligheten som den är.
19 åringen är en son som inte vill se och förnekar. Jag blir något frustrerad med honom. Hur jag än försöker så hittar han på motsatser och har problem för alla lösningar och inte tvärtom. Jag har förberett honom nu i ett år att han är den första att flytta hemifrån. Men varje gång jag sagt det högt så får han panik. Att han inte är redo. Ge mer tid. Till saken hör att jag har curlat honom alldeles för mycket. Skyddat honom. Och jag gjorde fel. Föräldrar gör fel. Jag trodde att jag gjorde det för hans bästa. Han har haft sina svårigheter med skolgången osv. Jag har haft tålamod. Men jag inser att jag kanske har haft för mycket tålamod och sett mellan fingrarna och gett för mycket tid att fundera. Slutresultatet nu är att han suttit hemma i 2 år och inget gjort. Vill inte skola. Inte praktik. Finns inte det jobb han vill ha. Och han vet inte vad han vill jobba med. Jag har väntat. Att han kommer på något. Pressat emellanåt. Och väntat. Handlingsförlamad. Det är så han är. Jag önskar att han tar sig ut i världen och upptäcker allt som finns tillgängligt för honom!
Nu måste jag tvinga honom. This is it. Han har två alternativ. Bo hos sin far eller flytta till eget. Han vill såklart bo med mig för jag är hans enda trygghet påstår han. Men den tryggheten jag har gett har egentligen inte lett till något annat än handlingsförlamning och tid som går till spillo. Skyddad verkstad. Det är vad jag gett honom.
Men universum har sina egna regler. Hur mycket jag än bett om ekonomisk trygghet för oss alla så fungerar det inte alltid som man önskar. Som den andliga person jag är så förstår jag innebörden av allt detta. Jag har blundat. Men nu är tiden kommen. Förändringens tid. Så som det egentligen måste göras. Och den stora nyckeln är min son. Han måste räddas. Han måste äntligen ta sig ut och kapa navelsträngen från sin mor. Vårat förhållande är inte hälsosam. Det för inget gott med sig mer. Har väl inte gjort det på länge. Men vi är bägge rädda.
Jag vill allas väl och bästa. Om detta är lösningen så må så vara. Vi måste acceptera.
Jag har en man sedan nästan två år och nu är det dags att vi flyttar ihop. Min dotter och jag ryms hem till hans lägenhet men inte sonen. Det blir den bästa lösningen nu. Och vi har önskat att bo tillsammans redan en längre tid. Förändringar är skrämmande men jag tror verkligen att detta för något gott med sig. Och jag överger inte mina barn fast dom blir vuxna. Nu kan jag hjälpa honom på ett annat sätt bara. Jag tror att vi kommer att uppskatta varann mer hädanefter. När allting har landat.
Kära barn. Jag finns här för er. Alltid.
