Det ger tyvärr så mycket ångest att lyssna på andra människors negativa tjatande ang ditt levnadssätt.
Vems liv lever du?
Är det ditt eller är det inte?
Är du vuxen?
Har du någon i din närhet som dränerar dig och accepterar inte dina val och får dig bara att må dåligt?
Vet du vad? Man behöver inte acceptera vad som helst. Du är värd att må bra och ha en inre ro och ett lugn och känna glädje och förväntan och kärlek.
Om någon får dig att må dåligt så kan man visst lämna den personen. Även om det är någon i din allra närmaste familj.
Det kan vara din egen förälder som skriker sig blå över hur du tar dig fram i livet. Som verkligen inte gillar din man och ger ingen som helst chans att lära känna personen överhuvudtaget. Som kritiserar din barnuppfostran. Över din sjukdom. Över dina pengar. Över hur du hanterar din bil. Över hur du bor. Hur du pratar. Med vem du pratar. Dina vänner. Att du inte hör av dig eller hälsar på. Hurdana kläder du köper. Eller skor. Vad du skriver i social media. Som skryter om hur bra det går för andra i släkten. Som skvallrar och söker skvaller med ljus och lykta för att kunna attackera och beskylla dig. Som försvar berättar denne att hen är orolig och bryr sig mer än någon annan kan göra. Att det är kärlek! Är det verkligen det? Eller kan det kanske vara kontrollbehov…? Möjligen ringer lite varningsklockor här…VAD är detta EGENTLIGEN?
Är det lättare att bryta med en partner som känns såhär jämfört med tex att bryta sin egen mamma?
Hur hanterar man detta när det är din förälder?
Du får aldrig någon beröm från denne. Bara kritik och kritiska,besvikna blickar. Fast du gör ditt bästa utifrån din egen situation. Du vill inte besvära. Inte be om hjälp. Inte berätta något alls mer åt denne person. För det är aldrig någon bra respons du får. Endast kritik. Och till och med hotelser.
Behöver du bekräftelse från din förälder?
Du skulle önska men du behöver inte. Du klarar dig kanske bättre utan den ångesten. Att vara andra till viljes. På bekostnad av din egen lycka och dina egna livserfarenheter.
Var och en är ansvarig för sin egen lycka.
Kram på er!
