Idag är jag omotiverad. Så trött,trött,trött.
Jag förstår inte. Jag gör ju allt möjligt och omöjligt för att bli bättre. Må bättre.
Ändrat om kosten. Äter massa vitaminer och kosttillskott. Motionerar. Går i terapi. Försöker verkligen reparera förhållanden med anhöriga. Tänker positivt. Är hoppfull. Håller på med mina änglakort och magiska stenar. Myser med katten. Myser med mannen. Pratar med mina barn. Ger mig själv tid att må bättre genom sjukskrivning. Dricker ingen alkohol. Skriver mycket vilket är min bästa terapi egentligen.
Och ändå. Stundtals hamnar jag nere i klyftan igen.Ändå.
Ledsen.Trött.Omotiverad.Irriterad. Vad är det för mening med allt? Jag lyckas inte hålla ljuset brinnande. Ofta inte ens en hel dag. En hel vecka är ännu svårare. Jag försöker. Jag försöker verkligen. Och mina vänner pushar mig och ger positiv feedback. Min man gör det. Men är det så här det är för alla? Dom flesta bara inte säger nåt? Eller? Hur orkar dom då i så fall? Orkar nån vara glad hela tiden? Tänka positivt? Hela tiden? Eller nästan hela tiden? Fem dagar i veckan? Det skulle räcka för mig. Fem dagar i veckan.
Men jag har väl en bit kvar. Jag vill må bra! Jag vill det! Försöker lita på att allt har en mening. Nu är det meningen såhär. Att jag pausar helt enkelt. Bara är och skriver och reparerar. Gör det jag orkar. Tvingar mig att göra lite mer än jag orkar egentligen också. För jag tror att det är bra också. Jag vet inte om det är det. Men jag gör det. Vissa dagar. Andra inte.
Kanske jag har nån fysisk sjukdom egentligen? Inte bara mental trötthet. Jag har konstiga symtom. Fysiska. Också. Stickningar och molande värk i ena knäet. Det har börjat nyligen. Efter att jag gått ner en massa i vikt dessutom. Nu är jag helt normalviktig. Inte ett kilo för mycket. Jag har kramper i tarmarna emellanåt. Jag vet inte om mitt psyke gör det där fysiska onda eller om det är tvärtom?
Måste fråga läkaren om detta på fredag. Kanske hon föreslår nu att jag ska tillbaka till jobbet. Halvtid. Till att börja med. Kanske det är bra. Kanske inte. Jag vet inte om jag är färdig än. Jag vet inte. Jag är inte en lat person. Det är jag inte. Tvärtom. Jag gillar att vara aktiv. Ha mycket att göra. Vara effektiv. Duktig. Träffa människor. Nya människor också. Fast jag är blyg i början. Men jag gillar det.
Det är bara nu jag är så trött. Trött. Trött Trött. I somras. Det var i somras jag föll i den djupa klyftan. Då all min ork,motivation,mitt hopp,min fysik,min person,min ryggsäck,min ande,mitt förstånd bara rämnade. En gång för alla. Värre än förut. Men det var väl dags. Man orkar bara så mycket. Sen är det dags för eftertanke. Reparation.
Men hur länge tar det? Jag vill ju så mycket egentligen. Ibland orkar jag bara inte. Som idag. Jag orkar inte. Ska bara vara idag. Acceptera. Lita på att min resa är meningsfull. Ändå. Att det löser sig. När tiden är rätt så löser det sig. Screw the time! Vill att det ska gå fortare allting. Jag är en otålig person så det är väl ännu mer tålamod jag måste lära mig. Vi säger så. Att jag behöver lära mig tålamod. Ännu mer. Fast tålamod har varit en ständig följetong sedan min son föddes för 19 år sedan. Men det är ett annat kapitel 😉
Tacksamhet. Jag vet vad tacksamhet är. Att det är viktigt. Och jag är tacksam. Jag är. Varje kväll innan jag somnar så räknar jag mina gåvor och är tacksam för familjen,vänner,hemmet och allt. <3
Så nu känns det lite bättre. Kanske jag går ut på en promenad snart för att skingra tankarna.
Kram MagPie
4 kommentarer
Hej fina du, jag föll ihop i hålet av uttmattningssyndrom en höst 2011, det tog ett år att återhämta den mest akuta tröttheten, framför allt var jag tvungen att acceptera att jag var exakt så slut som jag var, för mig gick det den vägen att min livsgnista slocknade helt och jag tänkte att min familj (tre barn och man) skulle må bäst utan närvaron av den ickemänniska jag blivit, ja en oerhört sorglig självkänsla och så lite självkärlek. Ca Ett halvår efter min primära kollaps fick jag tack vare en envis ängel- dam på försäkringskassan gå ett program i min stad Göteborg, ett program för oss som drabbats av detta tillstånd, terapin gick ut på bland annat basal kroppskännedom, psykologsamtal varje vecka samt arbetsterapi. Ett år efter kollapsen fick jag börja arbetspröva. Jag valde själv att fortsätta arbeta som pedagog, förstod ytterligare några år senare (i våras) att den miljön är en del i att göra mig trött/sjuk. Men vi går våra vägar just för att lära oss om oss själva och våra styrkor. Du nämner tålamodet, och då läser jag in att du inte gärna hade velat hoppa över tröttheten och blivit pigg snarast. Det är där du får kika lite närmare, vad är det med tröttheten som skrämmer dig? Är det en inre domare som pratar? Är det frustration över att det är så mycket du vill egentligen? Kan du acceptera att du bara har så mycket energi och ork som du har just nu? Du kommer läka. Det tar tid. Vissa dagar är energin så låg så låg och då är det en promenad bara som tar all energi. Då är det så. Jag önskar för dig att du får den hjälp och vägledning som du så väl behöver i denna stund, du behöver inte klara det själv. Du behöver inte klura ut hur du skall göra eller hur du mår eller inte mår. Du är inte ensam, inte den första och möjligen inte heller den sista som mår som du beskriver. Jag hoppas för dig att du hittar orken att kräva stöd och den hjälp som finns att få, bortom medicinering som är svensk sjukvårds favoritsätt. Varma kramar/Cia
Hej! Du känner med mig och jag känner med dig 😉 Ja jag måste sluta ta andras dömande så hårt. Förlåta dom och förlåta mig själv. Acceptera att det är så här nu! Bara göra det bästa av situationen och inte ha för bråttom..Det går framåt om än med myrsteg vissa dagar och vissa dagar totalback men inte ge upp. Jag inser att allt har sin mening och jag flyter med i dessa nya tider 🙂 Kram Cia!
…nu läste jag bakåt i din blogg, haha ja se där du går i terapi, så bra. Fortsätt bomba med självkärlek mer mer mer det är ett nöje att läsa dina ord. Känner så igen mig själv.
Tack! Värmer mig att andra läser min blogg och framförallt “känner” något. Och vi är inte ensamma även om det känns så ibland 😉