I måndags var jag på mitt livs första psykiatriläkarbesök! Hade med en bunt med blanketter som jag kryssat i ang mitt beteende och mående. Och en diskussion och nya frågor på det hela.Tog inte en lång stund att höra det som jag misstänkt själv sedan i somras =Bipolär 2. Helt klart.Ingen tvekan. Så nu börjar en ny resa med insikt om en sjukdom som inte går att bota. Bara symtombehandla. Medicineringen är ett stort aber. Vad som passar en passar inte en annan.
Och BÖR man medicinera?! En bra fråga. För vissa är den livsnödvändig pga destruktivt beteende,djupa depressioner och självmordstankar och försök.
Jag har inte bestämt mig. Hämtade ut mina Ergenyl men är tveksam och orolig och ändå vill jag prova för då kanske jag kan känna mig “normal” och fungera som alla andra fungerande människor. Och slippa den återkommande irritationen och rastlösheten som jag oftast lider av. Och såklart mina maniska skov. För man vet aldrig i förväg om manin är bra eller dålig…Bra manier gillar jag! Då är man så glad och härlig och älskar alla och får mycket gjort! Den dålig manin är verkligen dålig. Arg,irriterad,destruktiv,sömnlös,självmordstankar etc.
Och alla manier slutar med depression…mer eller mindre. Först kommer den enorma tröttheten när uppvarvningen släpper. Sover som värst i en vecka nio dar dygnet runt nästan. Sedan blir jag ledsen. Så ledsen att det går inte att beskriva. I höstas hade jag min längsta episod. Två och en halv månad ledsamhet och oförmåga till något. Det var då jag sökte hjälp av läkare för sjukskrivning. Vi med bipolär söker hjälp först när vi har en djup depression. Därför är vi svåra att diagnostisera och kan gå länge länge utan hjälp och medicinering.
På ett sätt är det skönt att få ett svar! Det förklarar så mycket att varför man är som man är. Jag har alltid känt mig lite speciell och utanför samtidigt som jag aldrig haft svårt att knyta nya kontakter och har alltid haft bra vänner och många kompisar.
Från tidiga barndomsåren hade jag ADHD liknande beteende. Var väldigt aktiv och lärde mig gå redan vid 9 mån ålder. Sedan dess var det full fart. Hamnade i farliga situationer jämt och ständigt. Speciellt min mamma har varit bekymrad och nervös med mig. Är det än idag fast jag är 40 plus hahaha!!! Men jaja är ju synd om henne också fast hon gjort ett bra jobb ändå och lyckats hindra mig från många andra onödiga faror. Periodvis är jag väldigt impulsiv och spontan! Det är nånting som stör mina barn och får dom tyvärr att känna sig osäkra ibland.Läkaren sa att bipolär och adhd går ofta hand i hand.
Detta är ju klassat som starkt ärftligt och jag har en moster som är manodepressiv. Även min mamma har drag av ADHD och min äldsta har diagnos ADD. Tex. Han är idag 19 år och vi har bägge tunga år bakom oss pga detta. Speciellt under skolåren. Idag är han en mycket klok ung man men har svårigheter än att komma igång med någonting annat än TV spel! Där är han en mästare!
Och det är så tokigt när någon frågar hurdan jag är som person. För det beror när du frågar! Jag är glad och positiv och framåt eller så är jag lugn och stabil och trög. Jag är även flummig 😉 Periodvis är jag rapp i tankarna och sättet och periodvis svåra koncentrationssvårigheter. Och omöjligt att fixa helt vanliga uppgifter som städning och betala räkningar etc.
Det är mycket vanligt att man slarvar med ekonomin och drar på sig svåra skulder och medicinerar sig själv med alkohol och droger! Man förstör sina förhållanden med sina närmaste. Pga ilska och oförståelse m.m. Man hoppar in i destruktiva förhållanden och “vaknar” upp senare och förstår inte vad man gjorde!
Just nu är jag glad att vara i ett förhållande där jag blir förstådd och accepterad för den jag är. Inget skuldbeläggande mer! Efter diagnosen sa han “Välkommen in i gänget” och han är lite road och skojar och skämtar om detta och jag kan skratta med honom 😀 Vi har bägge våra svårigheter och lite funktionsnedsättning pga psykiska åkommor av olika orsaker såsom ångest och panikattacker och nu detta och han har själv lite såna symtom men inte lika tydliga. Men vi har även våra styrkor och vi klarar oss. Vi är jätteduktiga på våra egna grejer och idag orkar jag jobba heltid igen för nu mår jag stabilt som omväxling. Förutom små skov som kommer och går under en och samma dag ibland. Men just nu klarar jag mig och känner mig mer vaken och med i samhället. Jag sover bra för tillfället vilket är A och O med denna sjukdom då sömnbrist och stress triggar igång skoven mycket effektivt.
Idag är jag pigg och planerar en massa. Mycket snabbt kan det vända och jag kan bli trött och skita i allt plötsligt och bli negativ. Jag vaknade för tidigt pga katten, som krafsade i lådan och vid matskålarna hur länge som helst och mjauade. Blev irriterad! Men nu är jag glad igen:)
Min sjukdom förvärrades för två och ett halvt år sedan ungefär i samband med skilsmässan från exet. Det var pga stressen som man alltid får av nya konkreta situationer. Jag valde själv att skiljas. Men började få ordentliga manier av detta..dom kom och gick ganska tätt och jag träffade min nya mitt inne i en manisk period. Eller rättare sagt en hypomanisk period. För detta är lindrigare än vad Bipolär 1 är. Ändå känns det som att jag faktiskt hittade “rätt” människa! Jag tror verkligen på att universum serverade honom åt mig 😉 För att vi behövde och behöver varann <3
Men nog om detta nu! Det är framåt som gäller och nya insikter och allt blir säkert bra nu när jag vet detta. Läkaren lovade att jag kommer att bli ok och vi provar medicinering tills vi hittar vad som passar så att jag kan sköta mig och mitt liv på ett bättre sätt. Och jag måste få uttrycka ännu det att det tar enormt på krafterna att lida av denna sjukdom. Det tar verkligen energi från en! Och det kan ingen annan förstå som inte har en sjukdom själv. Så när jag säger detta högt så tar inte alla detta till sig pga oförståelse, men det förlåter jag såklart även om jag inte är glad. Men dom flesta har tagit detta bra och kommer att stötta mig som förut <3
Positiva kramen till alla idag!
